Arbetsbefriad tid

Starkt irriterad på min chef.

Efter att ha jobbat helg samt även dragit på mig en förkylning så tar jag mig en välförtjänt sovmorgon. Nähä, den kunde jag ju glömma. Chefen ringer , väcker mig och hon har tidigare bitchat om att man måste svara (efter att jag ignorerat fyra samtal kl 08.30 en lördagsmorgon) så jag skrövlar fram ett ”hallå?”

- Är det Matona?
- Ja, jag har gått o blivit sjuk – förkyld, därför låter jag lite konstig. (skaffar mig försäkring för att slippa att eventuellt bli inkallad till jobbet)
- Okej, jag skulle fråga om jag bokat in dig på öppning imorgon?
- Nej, ska jobba först torsdag och fredag.
- Okej, men då stämmer det med mina anteckningar. Gud vilken tur att du blev sjuk först idag då! När du är ledig i tre dagar! Vad skönt för dig.
- Eh, eller hur… hej då!

Alltså, va faen. Jag vill inte spendera mina lediga dagar med att ligga i sängen och snörvla. Fattar väl vem som helst. Det är en sådan skev bild som många chefer har – att deras anställda lever för att kunna jobba. Hörru – det är tvärtom – jag jobbar för att kunna leva! Grr, sämst start på en måndagsmorgon.

Arbetsbefriad tid är min tid. Då vill jag inte bli väckt, jag vill inte tänka att en Cola kostar 19 kr, jag vill inte anpassa mig att ständigt kunna sticka iväg & jobba på mindre än en timme, jag vill inte repetera öppningsrutinerna, jag vill inte oroa mig över att mina arbetstider är fellagda, jag vill inte tvätta mina arbetskläder, jag vill inte få information om nya kampanjer, jag vill inte göra matlåda, jag vill inte resa med kollektivtrafiken. Jag vill inte lägga en sekund på jobbet när det inte ger pengar. Så klart gör jag ju det ändå och ignorerar helst hur mycket tid & energi som går åt som är obetalt.

Det är när chefen ringer som irriterar mig mest. Det stressar oss anställda massor. Svarar man inte blir det skäll nästa arbetspass. Svarar man och säger nej till jobba med kort varsel blir det sureri á la en 5-åring. Ibland ringer chef och påstår att man skulle vara på jobbet för en halvtimme sen – men själv har man inte fått den tiden. Chef kan ringa och påstå att man utfört rutiner fel, snott pengar eller så ska de ställa in arbetspass eller ändra tider. Man vet aldrig vad chefen vill när dom ringer, men det händer aldrig att det är något positivt. Det är ett stressmoment i sin lediga tid att alltid vara tillgänglig för jobbet. Får man inte betalt så ska jobbet inte existera!

Fett bra!

 

Falska livstecken

Vad som kanske var Grioas sista liveframträdande. I Nyköping den 25 oktober 2008. Han finns fortfarande, men fan, det är inte på riktigt.

 

Vi vet

Det är idag tio år sedan mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg.

Björn var aktiv inom SAC-Syndikalisterna. Då en känd nazist var på väg att väljas in i den lokala LO-fackklubbens styrelse så protesterade Björn. När det inte gav någonting så vände han sig med informationen till media. Och media publicerade artiklar. Nazisterna blev fly förbannade och försökte skrämma Björn och bara dagar efter de första artiklarna var Björns passfoto i nazisternas händer.

Några veckor senare var Björn död. Brutalt avrättad av minst fyra skott, varav ett tog i huvudet, i sin egen trappuppgång. Tre nazister dömdes för mordet och än idag kartlägger en av dom vänstern! Research.nu, Arbetaren, Aftonbladet.

Nazisterna försökte skrämma Björn och alla oss till tystad. FUCK YOU! svarar vi. När de inte lyckas tysta oss tar de till vilka metoder som helst – fatta att de mördar folk! Tänk på det några sekunder. Tänk på hur jävla sjukt det är. Under 90-talet berövade nazister en person livet – varje år.

SAC-Syndikalisterna uppmärksammar mordet på Björn Söderberg varje år genom minnesmanifestationer och utdelning av Civilkuragepriset.

Samtidigt förs fortfarande en daglig kamp mot främlingsfientlighet av olika slag på skolor och arbetsplatser runt om i landet, en kamp som sällan eller aldrig märks av i medierna. Många visar dagligen civilkurage i ett öppet avståndstagande mot rasism och fascism.
Vi ger aldrig vika för fascister – ¡No Pasarán!
- vi är fler än fascisterna någonsin kommer att vara!
- vi är starkare än de någonsin kommer att vara!
- vi inte glömmer Björn Söderberg!

Läs om Björn Söderberg, om mordet, om rättegången, Dom ljuger Vi glömmer dig inte, Hampus, Argusbombi Glöm aldrig, Dagens konflikt Uppmaning till civilkurage – tio år sedan mordet på Björn Söderberg,  Molly’s blog (information på engelska).

Övriga: Socialism.nu, Facebook, Antifascistisk Aktion, VSF Stockholm,  Socialistiska Partiet, Svensson, Anna-Klara Bratt, Daniel Poohl, Robert Hårdh, Tonårsmorsa, dr Ebellsten, Min fåtölj, Marlene, Anna Wester, Xarta Sutsubor, Cappuccinosocialisten, Forening Sorte Fane, SusanneS, Röda Göinge, Trottens betraktelser, Citymailklubben, Stefan Bergmark, Ertappad, Björnbrum, Röda Verb.

 

Jag vill äga mitt eget liv

Jag är så jävla pissed off! Verklighetsfrånvända fucking jävla skitkolumn i Metro tar min energi till ilska. Rubriken är ”Vet unga vad det innebär att jobba?” och redan där hajjar jag att nåt är snett.

Vet den puckade skribenten om du vet vad det innebär att vara likgiltig inför att prostituera sig? Vi får inga pengar från a-kassa eller socialen och föräldrar har inga pengar att låna ut. Det lånas småsummor på 100-500:- från olika vänner som själva går på halvdassiga jobb och sen så stjäl vi. Barnvagnar och cyklar i det mer välbärgade områdena är enklast att sno samt sälja vidare för rätt bra peng (lyckosamma tillfällen kan man tillochmed få ihop hela sin hyra i ett klipp!). Men självklart pallar man heller inte med detta i längden. Och när man tvingas att förnedra sig och söka bidrag så är det som att banka på en ljudisolerad glaskupa med soc sittandes inuti. Soc hjälper inte heller och de kan tvinga en riktigt krypa för varje hundralapp, de kan få en att göra lite vad som helst. I soc klor äger du inte ditt eget liv för fem öre ens.

Sen de jobb man haft.. TACK FAEN ATT MAN FUSKAR! Man blir ju behandlad som en ägodel, som en vara, som en maskin. Inte nog heller med att när man är på jobbet ska man jobba. Det rings tidiga lördagsmorgnar och lediga onsdagskvällar och aldrig får man vara ifred. Man tar tillbaka det man kan av sitt liv genom att sjukskriva sig. Det är ett andningshål från den skiten arbete är. Självklart man vill leva livet – inte jobba livet. Och ja, vi gör chefen en tjänst genom att arbeta. Eftersom chefen tjänar på att vi utför jobbet.

Nej, det går inte att få jobb. Jag sökte i ett år innan det kom någon vart. Där även inkluderat alla typer av en-tvådagars jobb med utdelning av varuprover, reklam osv. Räknas det som att ”ligga på” att kolla platsbanken tre gånger per dag, för att gå vidare till: Academic Work, Student Consulting, Uniflex, Manpower, Eniro jobbsök, Poolia, Adecco, Workey, Merajobb, Letajobb, Careerjet, Storesupport, Framab, ISS mayday och Krogpersonal. Därefter hemsida -> lediga tjänter för: HM, Kappahl, Överskottsbolaget, Rusta, Systembolaget, 7eleven, Pressbyrån, ICA, Hemköp, Willys, Statoil, Max, Burger King, McDonalds, Glitter, MQ, IKEA, Axfood, Stadium, Clas Ohlsson, Elgiganten, SIBA, BR leksaker osv. (detta är dom länkar jag har kvar) Jag kan inte ens se mig dig göra den ansträngningen!

Den dagen du, Hillevi Wahl, tvingas börja med noll på kontot, söka jobb,  leva på en femtedel av vad som är satt som existensminimum, smickra soc – misslyckas, få timmar i snabbmatsindustrin, leva på den lönen med pissiga tider och gigantiskt mycket stress.. Då, ja fucking jävlarns DÅ ska jag komma till dig i kassan och säga att du luktar illa och är värdelös. Och ställa tillbaka frågan: ”Vet du vad det innebär att jobba?”

 

Chef är sjuk i huvet

..på riktigt! Skulle chef bli diagnostiserad skulle pillerna ösa ner över chef.

Jag läste nångång, nånstanns att chefer ofta är psykiskt sjuka. Nu ska jag leka hobbypsykolog – detta är för mobbning och roligt så felaktigheter förekommer, allright?

Av de chefer jag hittills haft skulle jag säga att två av dom är mänskliga, dvs. de har förmågan att föra en konversation på sansad nivå (eller så har de bara lämnat personalen ifred) och faktiskt förstå vad man säger. En av mina chefer på McDonalds var som en nickedocka – som ett stort barn, han upprepade bara vad cheferna ovanför beordrade – noll förmåga att fatta egna beslut. Påminner om en svagare version av osjälvständig personlighetsstörning. Vilket satte chef i konflikt med sig själv när överordnade sa en sak och jag sa emot. Chef kände troligtvis stor lättnad när överordnad gav med sig och chef inte behövde säga emot någon mera.

En diagnos vanligt förekommande bland chef är psykopati. Empati och medkänsla är sällan närvarande. Vi kan till exempel se att det finnes ingen ånger över att skrika på personal tills de börjar gråta. Psykopater är erkänt farliga för sin omgivning. Manipulation och lögn är vardag för psykopaten och det används utan skamkänsla. Lögnen ändras lätt och inget är någonsin psykopatens/chefs fel utan det skylls på den drabbade/anställda. En psykopat erkänner inga fel med ett undantag; när det kan leda till egen vinning – hallå! det bara skriker ”chef”! Psykopater kan lära sig förstå att andra har känslor och sociala normer utan att själv kunna känna det. Min nuvarande chef kan exempelvis vara starkt otrevlig och säga riktigt elaka saker för att sekunden senare lägga till ett falskt skratt för att släta över. Här ska även nämnas antisocial personlighetsstörning, som här ihop med psykopati. Man saknar bristande respekt för människors rättigheter. Chef är likgiltig inför att ha sårat, stulit från, eller svikit någon. Antisociala störningar är svåra att behandla eftersom chef mycket sällan anser sig ha några problem.

Vidare är det utpräglat med narcissistisk personlighetsstörning. Chef har  svårt att se verkligheten och har extremt behov av att befinna sig i centrum. Chef kan exempelvis inte förstå att personal har planerat sin lediga helg och ej kan komma och jobba med en timmas varsel. Därav har chef även brist på empati – kan ej relatera till andras känslor och behov. Chef är interpersonellt exploativ – det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål. Chef förväntar sig bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter och är besatt av fantasier om obegränsad framgång och makt. Chef kan bara umgås med andra chefer eftersom chef anser sig vara ”speciell” och bara kan förstås av andra ”speciella”. Chef är även avundsjuk eller tror att andra är avundsjuk på denne och kan uppvisa arrogans, hotfullt beteeande eller attityd.

”Kluvet psyke” är den ungefärliga meningen av ordet schizofreni. Vanföreställningar, hallucinationer, desorganiserat tal (till exempel uppluckrade associationer) och påtagligt desorganiserat beteende är exempel på symptom. Vanställningar tycker jag chef har om det mesta, en dos hallucinationer med inbillade röster skulle inte förvåna mig, desorganiserat tal & beteende är vanligt.

Chef kan anses vara sociopat. För att citera grunden: ”De abnorma personligheter som lider av sin abnormitet eller åstadkommer skada i samhället” - klart chefer åstadkommer skada i samhället genom att konstant trakassera medborgarna..!

Borderline förekommer bland chef i olika grad. Exempelvis: svårt att kontrollera sina aggressiva impulser – närapå att slå till anställda, osäker självbild – ”nu går jag hem, så går det säkert bättre för er” med fiskande om att anställd ska säga emot och hylla chef, alkoholmissbruk – stinker sprit på jobbet, stressrelaterade paranoida tankegångar – ”all personal är emot mig, kunderna vet vilket svin jag är”. Humörsvängningar är snabba hos borderline chef, ilska, ångest, depression byts av inom några timmar. Känner sig ofta socialt utfryst och kan bli klängig – tänk bara chef som jämt ska hälsa ”godmorgon, hurärdetidag?” och alltid hänga vid anställdas bord på personalfesten..

Det finns även inslag av Aspergers syndrom hos chef. Chef kan bli vansinnig om rutiner bryts, görs i fel ordning eller på felaktigt sätt. Chef har svårt att läsa av sociala spel och sammanhang och passar inte in.

Säkerligen hittar vi även en och annan chef med dissociativ identitesstörning också, dvs man har flera personligheter i samma kropp. Vem har inte upplevt hur en chef totalt ändrar beteende och även röst under en och samma dag? Kan förväxlas med schizofreni och vice versa.

Paranoia ska vi inte heller glömma som diagnos på chef. Ovanligt misstänksam mot anställda och installerar övervakningskameror i varenda vrå.

HAHA – MEN VET NI VAD?! Alla störningar är verk av arbetarklassens kamper. Vi har drivit er dit och vi älskar att göra chefer störda i huvet – det kan ni gott ha horungar!

 

Fattigs bortglömda drömmar

Jag sitter och skriver drömlistor. En lista för mat, en för produkter. För jag får lön om en vecka – för första gången på över ett år. Och lönen kommer inte att suga trots att jag bara hann jobba två veckor förra månaden. Hela 6000 kommer jag få ut! YEAH! Värsta feta dealen för mig, andra skulle rynka på näsan och klaga högljutt. Men en lön på 6000 spänn är typ bra för att vara mig och arbetsliv. Jag började som tidningsutdelare, 2500 efter skatt var väl det vanliga. Vidare till snabbmatsindustrin, amen typ 6000 var väl medium – 13000 var då min största lön (efter skatt) och jag vart överlycklig.

Jaja, tillbaka till mina listor. Det är inga grejer som någon skulle höja på ögonbrynen för, men som är lyx för mig. Till exempel var det första jag skrev upp på matlistan var ost! Oh my god! Jag har typ aldrig köpt ost i hela mitt liv. Alltid har jag sett det som en dyr lyxprodukt, något jag faktiskt inte Behövde, men som är förbannat gott. Efter att alltid levat på minimum så kan jag inte gå ur det tänkandet heller. En annan sak jag skrivit upp är juice. Men då tänker jag inte på 1 liters förpackningar. nejnej, koncentrat, för det är ju billigare. När jag märkte den tanken så gick det vidare till, ah shit – tänk om jag skulle köpa Brämhults! Ja jävlar. Hade ju inte kunnat njuta av den för ångest över att göra av med pengar på en onödig njutning. Tänk vad jag kommer hata mig själv om de 30 spännen är vad som saknas till nästa hyra, nästa räkning.. Annan mat som är uppskriven: ägg, fil, müsli, flingor, falafel, pizza (ICA pizza – köpa från pizzeria finns inte), cola och typ näringspiller. Öööh, liksom egentligen är detta vanliga varor i folks kylskåp men detta blir första gången på ett år som jag köper dem! Mmm, jag kommer bli tjock. Höhö.

Grejen är att jag räknade ihop vad allt skulle kosta på min matlista. Det landade på strax under 600:- Det är lite! Men ens tanken på att ha sånt som näringskälla har inte ens funnits.

På min produktlista har jag inte kommit långt. Det är sånt jag heller inte tänkt på under flera års tid (eller typ aldrig) så den är mycket svårare. Jag kan bara få ihop akuta grejer som jobbskor, tandtråd, glasögon (mina e fett trasiga o fel styrka, men jag använder dem ändå), linser (de är över 9 månader för gamla o ena har en spricka vilket gör det mycket smärtsamt att använda) och hårfärg. Egentligen behöver jag säkerligen massa andra saker, men jag är så van att leva utan prylarna att det är svårt att komma på vilka det är.

Just nu lever jag på lånade pengar och bokstavligen varenda krona jag får tag på är lycka. Fick uppgift på jobbet att städa under hyllorna i butiken. Folk hade tappat pengar under! Yes! Två spänn blev mina fynd och jag irriterade mig starkt på en tia som låg för långt in för att kunna nås. Bästa dagen var när nån hederlig medborgare lämnade in 50lapp i kassan eftersom ”någon tappat den här på golvet”. De 50 kronorna will keep me going denna sista vecka innan lön.

 

Ockupationsvåg

Förra helgen genom fördes inte bara en, inte två – utan TRE ockupationer runt om i Sverige. En i Liljeholmen Stockholm. En i Farsta Stockholm. Och en i Visby.

Användningen av ockupation som politisk metod har återkommit på banan det senaste året. Jag minns dock redan 2005 då det ockuperades i Visby. Ockupationen föregicks av en proteststorm mot kommunfullmäktiges beslut att bygga en kongresshall för 50 miljoner. Resten av pengarna skulle komma från EU-bidrag. Detta var priset för enbart själva bygget, inte drift, underhåll osv. som kommunen fantiserat var en investering. Kongresshallen förespåddes gå back då det redan fanns flertalet kongresshallar runt om i landet. Politikernas att denna var ”historiskt & naturskönt” placerad bet inte på någon. Den kallades ”skrytbygge” i folkmun och en undersökning, gjord av Högskolan på Gotland, visade att 68,8% av gotlänningarna var emot bygget.

Politikerna sket i insändare, missnöje och kuppning av talarstolen (på ett kommunfullmäktemöte) och lade inte ens energi på att motargumentera. Bara körde över gotlänningarna med en arrogans á la ”vi vet bättre än er!” Som grädden på skiten skulle sommarfritidsgården, även benämnd som ”ICA-lagret”, rivas för den låg just på den plats kongresshallen skulle byggas! Samtidigt fick vi även se skatehallen, replokalen och graffitihuset (tre separata hus) rivas, varav de två första för att bygga flashiga bostadsrätter och den sistnämnda då politikerna inte ville rusta upp lokalen. Tiden innan/efter ockupationen drogs det även drastiskt ner på personal inom Visby lasarett och det beklagades högljutt över de stora barngrupperna i förskolan då det även drogs ner på förskolelärare.

Fuck it. Vi fick nog.

Dagen för det symboliska ”första spadtaget” – kommunpampar, byggherrar, media och en tårta på plats – kastas det ut banderoller från huset och nedanför vecklas det ut en 20 meter stor banderoll med texten ”50 miljoner åt HELVETE!”. Aktionen var ett enda stort IN YOUR FACE! – spadtaget ställdes in, pamparna var urilskna, media exalterade.

Stödet lät inte vänta på sig. Tidningarnas insändarsidor växte från en sida till två, tre, fyra då det kom så mycket stöduttalanden att redaktionerna var tvungna att lägga till extra sidor. Utanför det ockuperade huset tutade bilar glatt, människor kom förbi, berömde och snackade skit om politikerna. Politikerna själva, moderat till sosse, kallade oss ockupanter för ”ett misslyckande i demokratisk fostran” och att vara ”respektlösa mot demokratin”. Vi stod mest och gapade åt deras uttalanden för att sedan skratta då politikerna faktiskt pratade om sig själva. Helg/nöjessidorna i lokaltidningen dissade även politikerna:
Inne:
1. Gamla byggnader
2. Uppror
3. Banderoller
4. Slagord
5. Nej-sägare
Ute:
1. Kongresser
2. Hallar för kongresser
3. Kongress-deltagare
4- Kongress-personal
5. Jan Lundgren [ansvarig politiker och hetsare mot ockupationen]

Till skillnad från dagens ockupationer så vändes inte siktet till att göra det till en polisiär fråga istället för en politisk. Så klart pratades det om att det faktiskt var olaga intrång och ett brott, men det ansågs vara civil olydnad vilket var respekterat och hyllat. Trots att det var nationella insatsstyrkan (lol!) som plockade ut ockupanterna efter två dagar var det aldrig lagbrottet som var i fokus.

Vi hatar fortfarande kongresshallen. Nu står den klar i sin betong och stora glasfönster, bredvid Almedalen (där gotlänningar dricker öl, har picknick och lokala orkestern spelar på scen – förutom under den förhatliga Almedalsveckan då politikertoppar, lobbyister och företag ockuperar vår älskade park) och jag fattar fortfarande inte när vi vanliga gotlänningar ska använda den fucking kongresshallen?

 

Klasser i klassen

På gymnasiet var det vi som försökte vara som dom, vi hängde med dom, festade med dom, vi var ”vänner” med dom. Men det kom alltid till den där punkten när förfesterna blev obekväma och blickarna blev snea. För att vi alltid drack billigaste alkoholen som fanns; ofta fulvin (köpt i närmaste trappuppgång), HB eller femkommatvåan. Vi skämdes för att varenda gång gå ut i samma feststrass, medan dom ständigt hade nya outfits. Som tjej förnedrade vi oss inför killarna för att bli bjudna på klubb-inträdet och bjussade på alkohol, helst med en plan i bagaget för att sen slippa ligga med dom. Och så satte snubbarna självklart agendan för vilka som fick hänga med eller inte.

Vi fjäskade, använde hela vårt sociala förråd och betedde oss enligt deras mönster – allt för att passa in. Ändå fungerade vi inte i deras klick och mådde dåligt för att vi inte kunde bete oss, se ut som eller spendera pengar (= ha roligt) som dom, vi skämdes över detta – det var pinsamt.

Eller så gjorde vi skilsmässa från dom, överklasskidsen, och skapade oss egna ”gäng”. Vi var datanördarna. Vi var graffarna. Vi var punkarna. Vi var töntarna. Vi ställde oss utanför deras normer och socialt accepterade system. Troligtvis tyckte dom att det var skönt att slippa de obekväma situationerna när vi inte hade råd och dom ”tvingades” dumpa en ”vän” utanför innehaket. Bättre att vi håller oss på vår kant och dom på deras.

…..

En annan sak som slår mig gällande skoltiden är deras totala oförstående inför att alla inte har råd. Förvånande nog även lärarnas okänslighet inför oss utan större ekonomiska resurser. Klassresa i nian beslutas att gå till en dyr skidort, enbart 3 personer sätter sig emot – vi som vet att det blir kärvt som fan för vissa av oss att följa med. Självklart blir en kvar (hon är en av fyra syskon boendes i en för liten förortshyreslägenhet med dubbelarbetande ensamstående mamma) och dom fattar inte varför föräldrarna inte betalar – är de elaka?  Lärarna ignorerar eller tycker-synd-om, vilket bara gör det hela ännu mer obekvämt. Vi vill inte bli utpekade  som fattigobjektet. Vi andra knåpar ihop pengar från släkten, önskar oss resan i födelsedagspresent eller för-tidig julklapp.

Likväl hålls det en avslutningsmiddag/fest för 9an. Vi har varken kläder, pengar eller lust att umgås med dom, uppblåsta pretton. Varsitt sexpack folköl och delar en pizza blir det för oss – en fjärdedel av kostnaden (enbart inträdet) till deras arrangemang.

Gymnasiet och det närmar sig studenten. Dom i min skolklass har snackat om detta hela läsåret. Ett halvår i förväg har det beställts tid hos frisör, både inför balen och studentdagen. Dom har spenderat tid och hutlösa pengar på att åka till andra städer för att köpa balklänning och studentkläder. Därtill halsband, armband, ringar, örhängen, hårspännen, smink, slipsklämmor och ytterligare pengar till upplägg och sy in kläderna. Vidare kostar balen och dit ska man även anlända i fint åk. Plus dricka innan samt på plats (ofta på stans finaste hotell).

På studentdagen ska det åkas studentvagn och jävlar vad den ska pimpas! Ballonger, glitter, foton på alla, girlanger, PA-system, skivor, egen DJ, chaufför, bensin, sittplatser, regnskydd m.m m.m. Tillbehör är fin-alkohol och småkäk. Beräknas kosta 1500-200 per elev. Jag är den första att säga HELL NO! (ensam är jag även undantaget som inte ens pröjsat en studentmössa á 150:-) ”Men vill inte dina föräldrar betala? Studenten händer ju bara en gång i livet!” ”De kan inte” blir enkla korta svaret för att slippa vidare diskussion. Sure, visst, de kan lägga ut 3000:- för att jag ska kunna ta studenten så som seden bjuder. Men inte fan vill jag be föräldrarna om så mycket pengar till en sådan skitsak. Det är inte min hyra som saknas, det är inte slut på mat i min kyl. Punkt.

På studenten står jag där – malplacerad as fuck bland alla vita klänningar och kostymer – i en trasig jeanskjol, leopardlinne, utan studentmössa och mår kasst utav bara helvete. Mina skolkamrater har lagt ut runt 10 000:- på allt. Jag står med ett sexpack folköl som jag har snott.

Dom hoppar på studentvagnen, mår prima och har roligaste dagen. Min kväll slutar hos vänner, gråtandes över att allt är misär. Vad är det att fira att jag inte har fullständiga slutbetyg och att framtiden = skitjobb? Långt bort hörs studentvagnarnas musik och glada sånger. Jag tar en cigg, får en tröstande kram och går hem.

Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det

 

Nytt jobbplågeri

Jag tittar på mobiltelefonen en gång var femte minut. Varför har de inte ringt?! Nervositeten ökar för varje halvtimme som går. De skulle höra av sig i slutet av veckan. Nu är det fredag. Tidigare har de ringt vid 11-tiden på förmiddagen. Nu är klockan två. Ring dåå!

För snart tre veckor sen var jag på min första arbetsintervju på över två år. Jag blev glad när de ringde, äntligen någon som svarade på min ansökan (som för övrigt är så äckligt säljande att jag tror att jag skulle lyckas bra på gatan som prostituerad). Det började med att de flyttade fram intervjun en vecka då en av cheferna var sjuk.

Första intervjun. En av cheferna är fortfarande sjuk, jag låtsas bry mig och tycka synd om henne. Chef två säger när vi tar i hand för att avsluta: jag kan ju iallafall säga att det här gick bra! så jag känner mig trygg. Veckan därpå återigen intervju för att träffa chef ett. Ingen annan har de haft på intervju för tjänsten. Ändå kan de inte, efter att chef ett fått prata med mig, ge mig ett fucking ok, du får jobbet och ge mig ett anställningskontrakt. Nej, dessa maktfullkommliga svin njuter av att hålla en på sträckbänken och lovar att höra av sig i slutet på veckan istället.

Igår betalade jag in hyran och det var med några hundringar i marginal som jag klarade av det. Nu är det helg och jag tittar på utbudet för klubbar för att hitta någon med gratis inträde. Det finns inte en enda och jag undrar vad man ska göra när man inte har några pengar? Ligga på sängen, kolla på nerladdade filmer och dricka vatten?

Det är sjukligt tråkigt att enda anledningen till att jag ser fram emot min födelsedag om några veckor är att jag, förhoppningsvis, får någon tusenlapp i present av familj och släkt så att jag kan klara av nästa hyra. Nu är det som KRS ONE säger: It’s all a struggle, tryin to make it day to day.

Ring dåå för fan!!

 

”Om vuxen är att acceptera det som inte går att förändra så vill jag dö ung”

Jag gråter fucking fortfarande så snart jag läser om dig eller lyssnar på dig. Jag har träffat på flera av dina vänner. För bara någon vecka sen bad en av dom att vi skulle hoppa över din låt i musiklistan. Vi pallade inte lyssna, vi orkade inte sakna mer. Det kom upp en ny text med dig på youtube och det ploppar fortfarande upp nya inlägg om dig och på dina sidor lämnas det nya kommentarer. Någon skriver: Fan. Tack för alla stunder men tycker du inte att vi borde ha haft fler va. Smart av dig. Jag läser det om och om igen, ilsken smärta som jag känner igen så väl.. Oavsett om folk kände dig som Grioa eller Andrés – du gjorde ett jädra avtryck hos oss och du kommer aldrig glömmas bort!

Det är mänskligt att dela skrev du. Sprid musiken, här finns samlande länkar.

Försöker ta itu, men vi tar itu oss själva.