Hur kan ni ta er rätten att inkräkta på mitt livsutrymme? En utekväll, vilken som helst, så fort jag inte snackar eller dansar med en snubbe så ska nån annan fram och ha uppmärksamhet. Jag har inte ens gett er en blick eller sagt ett ord. Inte minsta antydan till att jag är intresserad av erat sällskap. Eller varför inte ta exemplet när nån snubbe promt ska snacka med mig på stan eller på spårvagnen trots att jag lyssar på musik och har ett allmänt avvisande beteende. Varför ska jag konstant behöva tänka på mitt beteende för att inte få nåt slemmo över axeln? Varför ska jag inte kunna gå i de kläder jag vill utan att behöva tänka på hurvida jag kommer få vara ifred? Hur kan snubbar ta sig rätten att avbryta mig mitt i ett samtal?

Det är smått humoristiskt då nassar/vanlig svenne utan feministisk analys påstår att det är såå hemskt att muslimska kvinnor inte har friheten att gå utomhus utan ett förkläde och vad är det för kvinnorsyn? Detta ser jag på samma sätt; man kan inte gå utanför dörren utan att bli antastad, sedd på med avklädande blick, trakaserad, inte bli ansedd som en egen person utan som ett objekt och tvingad att bry sig om snubbars närmanden. Bah! Skitsnack och skit!

Detta låter möjligtvis klyshigt för män, I so don’t care, jag är urless på att snubbar på två röda sekunder kan förstöra min dag. Ge fan i att vara så närgångna och ta all jävla plats. Tröttsamt motherfuckers!

Men vad är ovanstående i jämföreslse.. Jag berättade massor, skit som ingen annan vet, och du besvarar ärligheten.. Med en katastrof. Jag tar i princip all djävulskap från vänner, utom en sådan här sak. HUR KUNDE DU!? Jag har aldrig varit så besviken på någon människa! Och du vet så väl att ämnet är jättekänsligt för mig, vad hade du förväntat dig för reaktion. Det är tungt att vara tvungen att förlora en vän och det suger att tappa tron att det finns en enda vettig snubbe därute. Jag har då aldrig träffat någon, ¿dónde está?

Moralkakor, särskillt i barnfilmer, går ut på att om man är ärlig (trots ifall man gjort något dumt) så ska man belönas. Det måste ju vara den sämsta lärdomen ever. Fuck that. Nej, det blir inget belönande-beteende från min sida i det här fallet. Men samtidigt är jag osäker på hur jag ska agera. Jag märker ju att snubben redan är helt knäckt och jag kan krossa honom ytterligare genom att säga upp vänskapen. Är det värt det? Oh mine, det är så mycket som måste trasslas i och tänkas över att det blir mig övermäktigt.

Annonser