Egentligen borde jag väl skriva något vettigt igen, men det känns så ointressant. Jag vill bara vara köra på depp och skriva om hur bajsbajsbajs allt är.

Jag testade att försöka inte tänka på herr Andrés och fejka tillbaka mitt gamla jag. Det gick ju crap. Första bästa förfest lyssnade på Grioa ”för att hedra hans minne”. Orkade inte med, bad dem byta musik, men talade för döva. Tack o lov hade jag öl som kunde klunkas snabbt snabbt snabbt och sen vart jag bedövad. Jippe eller vad?

Vidare  är jag innerligt trött på den feta bitchen jag är mot mig själv. Konstant självförstörelse. Kan inte fixa jobb, ta hand om min kropp, bry mig om mina vänner, sköta politiken, organisera känslorna, vara social m.m. Om man fejkar sitt självförtroende och självkänsla tillräckligt hårt så blir det så på riktigt, right? Nähä! Sicken myt man gick på. Det spelet fungerar tills man är tvungen att behöva förklara sig för andra varför man är så knäpp. Snacka om att rasa och sen dessutom vara så fucked upp i sina tankegångar att det blir omöjligt att göra sig förståelig.

Bajsbajsbajs avslutningsvis så har jag gått och skapat mig en folkfobi. Känns olustigt att åka kollektivtrafiken, jag vill inte riktigt prata med nån och helst inte ens lämna lägenheten. Vart fan är jag på väg?

Besvikelse följs av besvikelse så, varför inte bara hälla massa alkohol på.

**********

Dagens låt: Människor utan gränser – Arbetarklassjacka (lyssna) (tanka)
Dansar när dom sjunger
det är en galen värld
och du är en strulig unge

Annonser