Början på detta inlägget kom för längesen efter att Kim Müller levererade en intervju med en Punkt Se-utdelare. Sicka minnen som återkom! Jag letade rätt på min gamla blogg (som jag inte hade energi att hålla igång) och satte eld på mitt svalnade hat för bemanningsföretag och de sablarns skitjobben man tvingas ha.

Gällande Punkt Se vet jag inte vart jag ska börja i härvan av helvete..

Du står utomhus i sex månader. Det regnar ofta, blåser, snöar, haglar, är skitkallt och knappt uthärdligt. Dina arbetskläder består av: tygskor i conversemodell, tunn vindjacka och hoodtröja. Kylan är ofta så illa att det gör fysiskt ont.

Nedan följer olika pissiga situationer vi försattes i, vad som gjordes och hur det hade kunnat förbättrats. Påpekas först ska att tidningsutdelarbranschen är mycket svårorganiserad; alla utdelare gick under provanställning, för viss tid vid behov. Alla som var besvärliga fick snabbt kicken. Alla arbetare var utspridda över Västra Götaland vilket gjorde det svårt att ens veta vilka ens arbetskamrater var.

Du går upp 04:30 varje morgon för att direkt ta kollektivtrafiken till jobbet (orkar aldrig käka frukost) och blir tilldelad ett antal buntar tidningar på plats. Alla tidningarna ska delas ut. Arbetsköparna, via gruppcheferna, för noggrann statistik på hur många tidningar som delas ut på platsen X mellan 06:00 och 09:00. Själva får ni aldrig reda på den statistiken utan hotas bara konstant om att ni delar ut för få tidningar. Lösning: du är effektiv ett arbetspass och räknar själv hur många tidningar som går åt. Gångerna därefter slappar du och dumpar antalet tidningar som ”borde” ha delats ut. Bättre: gör detta kollektivt. Undergräv arbetsköparens kontroll genom att skaffa en blogg där arbetskamraterna själva kan fylla i tidningsåtgång på specifikt utdelningsställe.

Det var inte tillåtet att prata med sina arbetskamrater eller ”konkurrerande” tidningsutdelare (City/Metro). Blev du påkommen ledde det till varning. Tre varningar = sparken. Argument till detta förbud fanns det inte. Däremot påstods det att vi flirtade med City/Metro.. (Sic!) Lösning: snacka så länge ingen överordnande ser det. Bättre: ge blanka fan i reglerna, bestrid dem genom facket, snacka med allt & alla hela tiden – ALLIHOPA.

Övervaknings/terrorapparaten de använde mot oss var sjuk. Först hade vi gruppchefer som bossade över ett visst antal utdelningsplatser. De fick kicken på lika löpande band som oss ”vanliga” så jag fattar verkligen inte deras lojalitet gentemot arbetsköparen. Anyway, de sprang runt och spionerade på oss, gömde sig bakom husknutar, åkte förbi med spårvagnen osv. för att glo på hurvida vi skötte oss på det allra effektivaste sättet, inte bröt mot några regler m.m. Galna! Därefter sände bemanningsföretaget ut folk, civilklädda, på stan för att spana på vår effektivitet. Galna! Sen hade vi även Punkt Se-folk som, civilklädda också, gömde sig lite överallt och övervakade oss. Galna! Lösning: varna varandra när arbetsledare/känd spion närmar sig. Bättre: vinna över arbetsledarna och få dem att skvallra ut vilka som spionerar, outa spionerna på internet, undergräva hela hiearkin/makten.

Ni kan ju tänka er vad att arbeta utomhus oktober-mars gjorde med ens hälsa. Här kom det in fler fula tricks från bemanningsföretaget; det var inte tillåtet att sjukanmäla sig! Terror at it’s worst! Du fick en varning om du inte kom till ditt arbetspass, okok förståeligt, men detta gällde även om du ringde och meddelade dig som sjuk! De ifrågasatte är du verkligen sjuk? Du låter inte särskilt sjuk, vi tror allt att du kan komma till ditt pass. Vad är du för sjuk? Kan du skaffa sjukintyg? Nehej, inget sjukintyg, du får du åka iväg och dela tidningar nu då. Och glöm inte att du måste dela ut minst 1000 idag. Sjuklön var inget vi fick heller för den delen. Lösning: ta en facklig förhandling om det. Vägra terror, stå på oss. Driv in media, dra företaget i smutsen med så mycket skitsnack det bara går. Bättre: alla sjukanmäler sig organiserat. Uteblir sjuklön, vägra jobba.

Mitt i vintern (typ 4 månader för sent) kommer äntligen våra vinterkläder, jackan är faktiskt bra, ingen hade förväntat sig det! Mössan är det fulaste ever, vantarna alldeles för tunna. Lösning: tusen kilo kläder under allt, strunta i att ha på sig det värsta (tunnaste kläderna). Bättre: vägra jobba under sådana förhållanden, alla ställer sig inomhus (köpcenter, pressbyrån etc.), stannar hemma tills arbetskläderna är anpassade för utomhusarbete.

ORAGNISERA ER! Heck yeah. Vi gjorde det till slut. Vår situation var ohållbar och det fanns nog inte många arbetsrättsregler som bemanningsföretaget inte brutit mot. Sju stycken blev vi genast och Driftsektionen Punkt Slut av Göteborgs LS föddes. Tyvärr var vi för oerfarna och det var alltför mycket som behövdes stridas om och organiseras. Vi hade inte energin. Det hade krävt oss på heltidstjänst. Vi fick ta det mest akuta.

En av oss hade fått spraken, per mail (!), för ineffektivitet. Sktisnack! Genast bestred vi och vann.

_

En historia, något roligt som faktiskt hände: Inom den första månaden Punkt Se startade i Göteborg så visade utdelarna vad de tyckte om sina jobb. De satte eld på ett Punkt Se-ställ för att, brinnande, köra ner det i älven. Detta iförda sina Punkt Se-kläder! De åkte aldrig fast. Hell yeah! Veckan efter påpekar våra arbetsköpare i ett mail att det faktiskt inte är tillåtet att kasta tidningar eller pirror [tidningställen] i älven. 🙂

Vi hatar att vara på arbetsplatsen! Jag äcklas när jag tänker på vad jag faktiskt uträttade för Punkt Se ändå. Alla tidningar jag delat ut. Alla falska leende jag har uppbringat. Alla dagar, veckor, månader som blivit förstörda för mig. Förkylningarna som aldrig slutade, puckona som trakasserade en varje arbetspass (då syftar jag inte till de som står över mig i hierarkin utan de som jag delade ut tidningar till).

fisk31

Annonser