Jag tittar på mobiltelefonen en gång var femte minut. Varför har de inte ringt?! Nervositeten ökar för varje halvtimme som går. De skulle höra av sig i slutet av veckan. Nu är det fredag. Tidigare har de ringt vid 11-tiden på förmiddagen. Nu är klockan två. Ring dåå!

För snart tre veckor sen var jag på min första arbetsintervju på över två år. Jag blev glad när de ringde, äntligen någon som svarade på min ansökan (som för övrigt är så äckligt säljande att jag tror att jag skulle lyckas bra på gatan som prostituerad). Det började med att de flyttade fram intervjun en vecka då en av cheferna var sjuk.

Första intervjun. En av cheferna är fortfarande sjuk, jag låtsas bry mig och tycka synd om henne. Chef två säger när vi tar i hand för att avsluta: jag kan ju iallafall säga att det här gick bra! så jag känner mig trygg. Veckan därpå återigen intervju för att träffa chef ett. Ingen annan har de haft på intervju för tjänsten. Ändå kan de inte, efter att chef ett fått prata med mig, ge mig ett fucking ok, du får jobbet och ge mig ett anställningskontrakt. Nej, dessa maktfullkommliga svin njuter av att hålla en på sträckbänken och lovar att höra av sig i slutet på veckan istället.

Igår betalade jag in hyran och det var med några hundringar i marginal som jag klarade av det. Nu är det helg och jag tittar på utbudet för klubbar för att hitta någon med gratis inträde. Det finns inte en enda och jag undrar vad man ska göra när man inte har några pengar? Ligga på sängen, kolla på nerladdade filmer och dricka vatten?

Det är sjukligt tråkigt att enda anledningen till att jag ser fram emot min födelsedag om några veckor är att jag, förhoppningsvis, får någon tusenlapp i present av familj och släkt så att jag kan klara av nästa hyra. Nu är det som KRS ONE säger: It’s all a struggle, tryin to make it day to day.

Ring dåå för fan!!

Annonser