På gymnasiet var det vi som försökte vara som dom, vi hängde med dom, festade med dom, vi var ”vänner” med dom. Men det kom alltid till den där punkten när förfesterna blev obekväma och blickarna blev snea. För att vi alltid drack billigaste alkoholen som fanns; ofta fulvin (köpt i närmaste trappuppgång), HB eller femkommatvåan. Vi skämdes för att varenda gång gå ut i samma feststrass, medan dom ständigt hade nya outfits. Som tjej förnedrade vi oss inför killarna för att bli bjudna på klubb-inträdet och bjussade på alkohol, helst med en plan i bagaget för att sen slippa ligga med dom. Och så satte snubbarna självklart agendan för vilka som fick hänga med eller inte.

Vi fjäskade, använde hela vårt sociala förråd och betedde oss enligt deras mönster – allt för att passa in. Ändå fungerade vi inte i deras klick och mådde dåligt för att vi inte kunde bete oss, se ut som eller spendera pengar (= ha roligt) som dom, vi skämdes över detta – det var pinsamt.

Eller så gjorde vi skilsmässa från dom, överklasskidsen, och skapade oss egna ”gäng”. Vi var datanördarna. Vi var graffarna. Vi var punkarna. Vi var töntarna. Vi ställde oss utanför deras normer och socialt accepterade system. Troligtvis tyckte dom att det var skönt att slippa de obekväma situationerna när vi inte hade råd och dom ”tvingades” dumpa en ”vän” utanför innehaket. Bättre att vi håller oss på vår kant och domderas.

…..

En annan sak som slår mig gällande skoltiden är deras totala oförstående inför att alla inte har råd. Förvånande nog även lärarnas okänslighet inför oss utan större ekonomiska resurser. Klassresa i nian beslutas att gå till en dyr skidort, enbart 3 personer sätter sig emot – vi som vet att det blir kärvt som fan för vissa av oss att följa med. Självklart blir en kvar (hon är en av fyra syskon boendes i en för liten förortshyreslägenhet med dubbelarbetande ensamstående mamma) och dom fattar inte varför föräldrarna inte betalar – är de elaka?  Lärarna ignorerar eller tycker-synd-om, vilket bara gör det hela ännu mer obekvämt. Vi vill inte bli utpekade  som fattigobjektet. Vi andra knåpar ihop pengar från släkten, önskar oss resan i födelsedagspresent eller för-tidig julklapp.

Likväl hålls det en avslutningsmiddag/fest för 9an. Vi har varken kläder, pengar eller lust att umgås med dom, uppblåsta pretton. Varsitt sexpack folköl och delar en pizza blir det för oss – en fjärdedel av kostnaden (enbart inträdet) till deras arrangemang.

Gymnasiet och det närmar sig studenten. Dom i min skolklass har snackat om detta hela läsåret. Ett halvår i förväg har det beställts tid hos frisör, både inför balen och studentdagen. Dom har spenderat tid och hutlösa pengar på att åka till andra städer för att köpa balklänning och studentkläder. Därtill halsband, armband, ringar, örhängen, hårspännen, smink, slipsklämmor och ytterligare pengar till upplägg och sy in kläderna. Vidare kostar balen och dit ska man även anlända i fint åk. Plus dricka innan samt på plats (ofta på stans finaste hotell).

På studentdagen ska det åkas studentvagn och jävlar vad den ska pimpas! Ballonger, glitter, foton på alla, girlanger, PA-system, skivor, egen DJ, chaufför, bensin, sittplatser, regnskydd m.m m.m. Tillbehör är fin-alkohol och småkäk. Beräknas kosta 1500-200 per elev. Jag är den första att säga HELL NO! (ensam är jag även undantaget som inte ens pröjsat en studentmössa á 150:-) ”Men vill inte dina föräldrar betala? Studenten händer ju bara en gång i livet!” ”De kan inte” blir enkla korta svaret för att slippa vidare diskussion. Sure, visst, de kan lägga ut 3000:- för att jag ska kunna ta studenten så som seden bjuder. Men inte fan vill jag be föräldrarna om så mycket pengar till en sådan skitsak. Det är inte min hyra som saknas, det är inte slut på mat i min kyl. Punkt.

På studenten står jag där – malplacerad as fuck bland alla vita klänningar och kostymer – i en trasig jeanskjol, leopardlinne, utan studentmössa och mår kasst utav bara helvete. Mina skolkamrater har lagt ut runt 10 000:- på allt. Jag står med ett sexpack folköl som jag har snott.

Dom hoppar på studentvagnen, mår prima och har roligaste dagen. Min kväll slutar hos vänner, gråtandes över att allt är misär. Vad är det att fira att jag inte har fullständiga slutbetyg och att framtiden = skitjobb? Långt bort hörs studentvagnarnas musik och glada sånger. Jag tar en cigg, får en tröstande kram och går hem.


Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det