Jag hatar min chef.

Mina första månader var jag tvungen att läras upp av fittchefen. Vilket innebär att hon behandlar en som man är en olydig 5-åring och hetsar en och blir jättearg om man gör fel – samtidigt som hon tjatar om att man ska fråga heeela tiden så inget blir fel. Min themesong, för särskilt denna period – så snart jag va i hissen eller på toaletten, ute för en cigg eller fittchefen befann sig i annat rum – CHEFSFITTA DU ÄR EN HORA!! Remake på Kartellens Fuck Aina.

Jag hatar min chef från djupet av mitt hjärta. Hon är en falsk kärring till psykfall. Letar fel, älskar att hitta dem och påvisa att hon vet bra, bättre, bäst. Och så få ge en liten utskällning på det också så att hon kan sparka ner en lite till så hon kan klättra i status i sitt eget huvud (för vi anställda föraktar henne ju enbart mer och mer). Hon kan va rent elak för att sedan kasta ur sig ett tillgjort skratt. Dagen hon hamnar på löpsedlarna, gripen för vansinnesdåd, och satt i sluten rättpsykiatrisk vård kommer jag inte att va det minsta förvånad.

Det finns ett pass varje vecka som roteras runt bland de anställda. Det går under betäckningen ”helvetespasset”. Det innebär att man jobbar ensam med fittchefen i 4-5 timmar.

Fittchefen vet att hon är hatad. Inte bara illa omtyckt. Utan hatad. Ibland när hon går hem för dagen kan hon häva ur sig ”nu går jag så blir det mycket bättre stämning här”. Vilket är sådant patetiskt försök att få oss att svara ”nejnej, trist att du går, vi ses imorgon!”  Självklart är det då man låtsas som man inte hört ett ord och får fittchefen att skämmas att hon ens öppnat käften då det blir så pinsamt uppenbart att hon är hatad.

Man trippar på tå runt fittchefen. Bästa metoden är att nicka och säga ”javisst!” på alla tillsägelser och sen låta det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Vara på överbra humör så hon inte har minsta lilla utrymme att bossa med en.

Mina arbetskamrater är, som alltid, guld! Vi enas i avskyn mot chefen. Oviljan att jobba. Tröttheten på det monotona arbetet. Irritationen över otrevliga kunder. Blicken på klockan när den kryper mot arbetspassets avslut. Småsnacket om våra familjer. Skratten över våra utekvällar. Allt ytligt, men vi förstår varandra.

Annonser