Jag hatar att stänga. Jag hatar att stänga. Jag hatar att stänga. Jag hatar att stänga. Jag hatar att stänga. Jag hatar att stänga. Jag hatar att stänga. Jag hatar att stänga!!

Ensam i två timmar. Köerna tar aldrig slut. Jag får skrika på folk att inte komma in i butiken. Jag är hyperstressad och har inte hunnit med något av det som måste göras. Jag blir sen därifrån och jag hatar från botten av mitt hjärta att jobba över för det ger inga extra pengar.

I sömnen är jag stressad. Sover dåligt och mår dåligt i sömnen. Ångest.

Dagen därpå har jag äntligen fått sova ut och humöret är tillbaka på det vanliga.

Tacka fucking blanka fan så ringer chefskärringen och KLAGAR på min stängning. Jag gråter av ilska för att hon har mage!
Jag förstår att du hade mycket att göra igår, men det här, det här, det här och det här är saker du måste fixa!
Svarar man jag vet blir hon sur, svarar man bara ja/nej blir hon sur – man måste balansera det perfekt för att undvika en utskällning. Det är som att försöka hantera en psykiskt labil människa och hindra från att den går bananas och börjar skada en.

Så i framtiden ska vi anställda köra ännu hårdare på att skita i att vi har köer ut genom dörrarna, göra det som chefen kan anmärka på och ge upp det där med service. Vårat motto sen länge är ”…så att kärringen inte har nåt att klaga på”
– alla vet att det är så det funkar, utom chefen.

Annonser